Ny natt, ingen sömn. 

Jag trodde jag skulle få börja sova igen nu, nu när jag faktiskt har pratat med honom och förklarat att jag inte har de känslorna som krävs. Men ack vad fel man kan ha... 

Jag trodde verkligen att det var vad som höll mig vaken. 

Jag funderar på om jag kanske inte hade de känslorna på hela tiden. Jag vill hitta någon. Kanske för att min facebook svämmar över av bilder på folks barn, förlovningar... Det känns som att livet bara rinner mellan fingrarna på mig. Jag hinner inte med. Tänk om det gick att spola tillbaka, eller i alla fall stann upp, om så bara för en minut. 

Jag tror att jag kanske kände mig kär för att jag så gärna vill vara det. Han är en fantastisk kille, varför kan inte det bara räcka?

Det får räcka för idag. Jag försöker att inte skriva så långa inlägg att jag tråkar ut både mig och vem du, som nu kan tänkas läsa vad jag skriver, än är...

I vilket fall. Du är stark. Du är fantastisk.

Natten till idag kunde jag inte sova. Det är något nytt. När jag hamnar i en period där jag är nere är sova det enda jag brukar kunna göra. Men nu, nu låg jag vaken och vred mig i sängen fram till klockan 10.30 imorse. Jag vaknade igen vid 12, lyckades somna om och blev väckt av J igen kl 15... 

Så min natt har varit ett helvete. Men jag har i alla fall ett fantastiskt stöd i J. Hon vet vad jag behöver utan att fråga. Just nu är hon helt klart den starkaste ljusglimten i mitt liv. Men hon är också den enda som vet vad jag är inne i just nu. Hon håller mig med huvudet ovanför ytan så att säga. 

Jag har inte pratat med honom än, killen jag pratade om i mitt första inlägg, om det nu är någon som har orkat följa mig. Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det heller för den delen. Jag kan inte prata med honom, ni vet, faktiskt prata. Ska jag försöka förklara något kommer det att få ske i ett sms, mail eller liknande. Jösses. Hur ska jag ta mig ur det här?

Jag vet att jag kommer att såra honom, även om jag inte vill. 

Men jag fixar inte det här. Inte nu. Inte med honom. 

Jag har börjat skriva ner vad jag ska säga till honom. Mer än en gång. Men det blir inte bra. Jag kan inte lämna ut så mycket som hade behövts för en riktig förklaring. 

En annan rolig sak jag har att se fram emot är att berätta för ordföranden i styrelsen jag sitter med i varför jag ite riktigt har kunnat göra det jag borde de senaste dagarna. Och varför J inte har kunnat heller.

Det är som ett fängelse. Jag är trött hela tiden, jag vill inte träffa folk och jag kan inte ens sova trots den ständiga tröttheten. Och imorgon måste jag ut i verkligheten igen. Vara engagerad och trevlig, För at inte tala om att stå, gå och le. Men jag vet att jag klarar det. Jag är starkare än så.

Nu ska jag se om jag kan få lite sömn. Bara jag somnar får jag sova, det vet jag, men det är inte så lätt som det låter. Inte just nu.

Men jag vet att ni som faktiskt läser det här är minst lika starka, om inte starkare, än mig. Glöm inte det!

Ny natt. För mig är det alltid på natten jag mår som sämst. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att det är nu jag har som mest tid att tänka. Det är konstigt det där. Jag tycker att det är när jag tänker, och analyserar hur jag känner mig och vad som händer, som jag borde komma på hur jag ska ta mig an det. Men, min hjärna har en tendens att bara fucka upp allt ännu mer. 

Idag har jag och tjejen jag delar lägenhet med, vilken även är en av mina närmaste vänner, legat i soffan hela dagen. Jag vaknade av att hon (vi kan kalla henne J) stod brevid min säng och sa att jag inte fick ligga kvar längre i morse.

Då var klockan 13.42. 

Hon väckte mig, och sa att hon hade gjort mat så att jag inte skulle kunna stanna i sängen. Annars hade jag gjort det. Hade jag bott ensam hade jag inte klivit upp. Jag hade legat kvar hela dagen och hade mest troligt inte ens brytt mig om att äta något.

Jag går liksom in i någon typ av stand-by läge när jag inte mår helt bra. Hon vet om det eftersom jag har berättat för henne om allt jag har gått igenom och vad som händer med mig när jag hamnar i det. Och ännu viktigare. Jag vet att hon förstår. 

När vi lärde känna varandra hade vi en kväll där vi bara berättade allt som finns att veta. Hon och jag är inte helt olika och det gör att vi till stor del förstår varandra. Visst finns det saker hon inte kan föreställa sig hur det har varit för mig och vice versa, men vi har båda varit nere på botten, och vi har tagit oss upp. 

Vi är lite trasiga och defekta. Men det är något som har stärkt vår vänskap oerhört mycket för vi båda vet hur viktigt det är att ha någon. 

Eftersom jag tidigare har förklarat för J hur jag fungerar så ser hon alla tecken på att jag inte mår bra just nu. På gott och ont. Det hade varit skönt att fly från det lite, äver om jag vet att det är det sämsta sättet att hantera det. Men om jag trott att jag ska få gå igenom det här själv så har jag uppenbarligen fel. Hennes förklaring när hon släpade upp mig ur sängen och matade mig idag var att om jag ändå bara ska ligga och må dåligt hela dagen så kunde jag alla fall flytta ut till soffan. Sen satt vi i soffan och kollade på serier hela dagen. Vi pratade inte om hur jag mår elle hur jag känner mig. För jag vill inte prata om det inte nu och hon kan, även om det är jobbigt, respektera det. 

Men det är jobbigt, det är klart att det är det. Jag kan se på henne att hon vill fråga, att hon vill veta. Men jag kan inte. Det är nästan det värsta med allt det här. För nu sitter jag här, och skriver allt jag behöver få ur mig till allmän beskådan. Medan jag inte kan berätta det för min bästa vän? 

Men ni kanske är bättre just nu. Ni känner mig inte. Jag känner inte er. 

Jag tänkte att det skulle bli ett kortare inlägg idag. Men tydligen var det mer än jag trodde som ville ut, ni får ursäkta om det på sina ställen blir lite osammanhängande. Jag är lite trött, trots att jag sov tills klockan närmade sig två. 

Och just det. Tack till Amanda som chockade mig när jag kollade bloggen tidigare idag och hade kommenterat, det var en liten ljuspunkt i allt som händer just nu.

Och glöm inte: Du är stark och Du är fantastisk!

Här är två låtar jag fullkomligt älskar med Sixx: AM, så jag tänte att jag skulle dela med mig lite.

Hoppas ni gillar dem, även om ni säker har hört dem innan: 

Det här kommer att vara en blogg där jag skriver av mig, mest för att jag behöver ett forum där jag kan få ut allt, utan att någon vet vem jag är. Där ingen kan döma mig, och där ingen kan se mig. Och det här må vara mitt första inlägg, men det kommer att bli längt. Det är för mycket som vill ut så jag antar att jag bara låter händerna göra vad de vill och så får vi se vilka tangenter de väljer att trycka på.

Det här är en del av mig och en del av min historia. 

För några år sedan mådde jag dåligt, jag menar inte lite dåligt utan riktigt, riktigt dåligt. Jag har aldrig fått en diagnos som det så fint heter, för jag berättade aldrig för någon hur jag mådde, men hade jag träffat en psykolog hade de mest troligt kallat det en depression. Det var hemskt, varje dag var som att leva i ett mörker där all energi jag kunde uppbåda gick åt till att stå, gå och klistra på ett falskt leende. 

Depression... det är spännande med det ordet, för hur många gånger man än säger det så låter det som något som inte kunde hända mig. Jag hade vänner, min familj är fantastisk, jag hade det ju bra? Men det är inte något man kan styra. Det började som ett litet irriterande gnagande, sen växte det. Det var som att det mörka, jobbiga liksom åt upp mig inifrån. Men det var inte ens det jobbigaste. Det jobbigaste var att jag själv kunde känna hur inåtvänd jag blev, hur jag inte kunde prata med mina vänner för jag hade knappt orken till att stå upprätt. Jag klandrar ingen, jag hade inte heller velat umgås med mig när jag var sån. Så de försvann. En. Efter. En. Till slut var jag helt ensam och jag visste inte hur jag skulle överleva. Det gjorde så ont. Som om hela min existens värkte och det gick inte att komma därifrån. 

Jag vet inte hur många gånger jag har berättat det här sen jag började må bättre. Men det känns fortfarande som att jag inte riktigt kan berätta allt. Det finns två personer som jag har berättat allt för. Ända in i detalj hur nära det var att jag bara satte stopp för det. Hur hemskt det är att vara osynlig samtidigt som man bara vill skrika. Samtidigt som man bara vill att någon ska se en, bara lite, bara för att bekräfta att man fortfarande existerar och att mörkret inte har ätit upp en. 

Jag hade den turen då. Jag var 14 år gammal och vill dö. Jag hade burit runt på hela den tyngd det innebär i över ett år. Men då var det någon som såg mig. Jag brukar säga att hon räddade mig, hon skrattar åt mig, men för mig var det så det var. Jag vet inte om jag hade varit här nu om det inte var för henne, och jag vet säkert att jag inte hade varit samma person. Vi har inte så mycket kontakt längre, men jag vet att jag hade kunnat ringa henne mitt i natten och hon hade svarat.

Idag har jag vänner, även om jag bara har två personer som står mig riktigt nära. För, hur har man en nära relation till någon som inte förstår vad jag har gått igenom?

Jag träffade en kille för ett tag sedan. Jag hade varit intresserad av honom ett tag, men sen blev det inget och jag började gå vidare. Då blev han intresserad av mig. Jag tänkte att det kanske är rätt ändå, vem vet, det kanske är min tur att träffa någon?

Sen har mitt ementionella jag flippat ur. Eller ja, det har stängt av.

Jag får "blixtkänslor", jag vet inte något annat sätt att beskriva det. Jag blir arg fort, men det går över lika fort som det startade. Så är det med alla känslor, glad, ledsen, förälskad... Det är som att leva livet mitt i en ementionell rysk roulett. Men jag ser det lite som en biverkning av det jag har skrivit om högre upp. Det är så och det brukar inte vara ett problem.

Så den här killen. Jag ver nog kär, eller ja, blixtförälskad. Och nu känner jag ingenting. Och då menar jag inte att jag inte känner något för honom, även om jag förstås inte gör det heller.

Jag. Känner. INGENTING.

Jag är inte glad, jag är inte ledsen, jag är ingenting där emellan. 

Så nu pratar han om att bli tillsammans. Och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. För hur berättar jag att "jag har inga känslor för dig, eller ja, just nu har jag inga känslor över huvud taget så jag kan inte ens uppriktigt säga att jag är ledsen fast jag vet att jag sårar dig". Och ja, det är möjligt att jag känner något för honom när jag börjar känna igen. Men senast jag var sån här, det är fyra år sedan nu, blev jag sjukt självdestruktiv och för att jag inte ska hantera det på samma sätt den här gången måste jag lägga allt mitt fokus på mig. Och bara mig. Jag kan inte ha någon som väntar och tror att det kanske kommer att fungera sen. 

Det enda jag känner är den där lilla gnagande smärtan i bröstkorgen. Den där lilla fläcken av mörker jag aldrig kan bli av med. Och jag känner hur det försöker äta upp mig igen. 

Men jag tänker inte låta det. Inte den här gången. Jag har tagit mig upp från botten, och jag tänker aldrig falla så djupt igen. För jag vet att jag är starkare än så. för att jag är så stolt över hur långt jag har tagit mig från det. 

Men det finns alltid kvar. Och nu är det starkare än på länge.

Jag vet inte om någon kommer att läsa allt det här, jag hade förmodligen inte gjort det. 

Men om du har läst ända hit så har jag bara en till sak att säga i natt:

Tyck inte synd om mig, utan var stark, och glöm aldrig hur fantastisk du är.