Ny natt, ingen sömn. 

Jag trodde jag skulle få börja sova igen nu, nu när jag faktiskt har pratat med honom och förklarat att jag inte har de känslorna som krävs. Men ack vad fel man kan ha... 

Jag trodde verkligen att det var vad som höll mig vaken. 

Jag funderar på om jag kanske inte hade de känslorna på hela tiden. Jag vill hitta någon. Kanske för att min facebook svämmar över av bilder på folks barn, förlovningar... Det känns som att livet bara rinner mellan fingrarna på mig. Jag hinner inte med. Tänk om det gick att spola tillbaka, eller i alla fall stann upp, om så bara för en minut. 

Jag tror att jag kanske kände mig kär för att jag så gärna vill vara det. Han är en fantastisk kille, varför kan inte det bara räcka?

Det får räcka för idag. Jag försöker att inte skriva så långa inlägg att jag tråkar ut både mig och vem du, som nu kan tänkas läsa vad jag skriver, än är...

I vilket fall. Du är stark. Du är fantastisk.