Natten till idag kunde jag inte sova. Det är något nytt. När jag hamnar i en period där jag är nere är sova det enda jag brukar kunna göra. Men nu, nu låg jag vaken och vred mig i sängen fram till klockan 10.30 imorse. Jag vaknade igen vid 12, lyckades somna om och blev väckt av J igen kl 15... 

Så min natt har varit ett helvete. Men jag har i alla fall ett fantastiskt stöd i J. Hon vet vad jag behöver utan att fråga. Just nu är hon helt klart den starkaste ljusglimten i mitt liv. Men hon är också den enda som vet vad jag är inne i just nu. Hon håller mig med huvudet ovanför ytan så att säga. 

Jag har inte pratat med honom än, killen jag pratade om i mitt första inlägg, om det nu är någon som har orkat följa mig. Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det heller för den delen. Jag kan inte prata med honom, ni vet, faktiskt prata. Ska jag försöka förklara något kommer det att få ske i ett sms, mail eller liknande. Jösses. Hur ska jag ta mig ur det här?

Jag vet att jag kommer att såra honom, även om jag inte vill. 

Men jag fixar inte det här. Inte nu. Inte med honom. 

Jag har börjat skriva ner vad jag ska säga till honom. Mer än en gång. Men det blir inte bra. Jag kan inte lämna ut så mycket som hade behövts för en riktig förklaring. 

En annan rolig sak jag har att se fram emot är att berätta för ordföranden i styrelsen jag sitter med i varför jag ite riktigt har kunnat göra det jag borde de senaste dagarna. Och varför J inte har kunnat heller.

Det är som ett fängelse. Jag är trött hela tiden, jag vill inte träffa folk och jag kan inte ens sova trots den ständiga tröttheten. Och imorgon måste jag ut i verkligheten igen. Vara engagerad och trevlig, För at inte tala om att stå, gå och le. Men jag vet att jag klarar det. Jag är starkare än så.

Nu ska jag se om jag kan få lite sömn. Bara jag somnar får jag sova, det vet jag, men det är inte så lätt som det låter. Inte just nu.

Men jag vet att ni som faktiskt läser det här är minst lika starka, om inte starkare, än mig. Glöm inte det!

Ny natt. För mig är det alltid på natten jag mår som sämst. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att det är nu jag har som mest tid att tänka. Det är konstigt det där. Jag tycker att det är när jag tänker, och analyserar hur jag känner mig och vad som händer, som jag borde komma på hur jag ska ta mig an det. Men, min hjärna har en tendens att bara fucka upp allt ännu mer. 

Idag har jag och tjejen jag delar lägenhet med, vilken även är en av mina närmaste vänner, legat i soffan hela dagen. Jag vaknade av att hon (vi kan kalla henne J) stod brevid min säng och sa att jag inte fick ligga kvar längre i morse.

Då var klockan 13.42. 

Hon väckte mig, och sa att hon hade gjort mat så att jag inte skulle kunna stanna i sängen. Annars hade jag gjort det. Hade jag bott ensam hade jag inte klivit upp. Jag hade legat kvar hela dagen och hade mest troligt inte ens brytt mig om att äta något.

Jag går liksom in i någon typ av stand-by läge när jag inte mår helt bra. Hon vet om det eftersom jag har berättat för henne om allt jag har gått igenom och vad som händer med mig när jag hamnar i det. Och ännu viktigare. Jag vet att hon förstår. 

När vi lärde känna varandra hade vi en kväll där vi bara berättade allt som finns att veta. Hon och jag är inte helt olika och det gör att vi till stor del förstår varandra. Visst finns det saker hon inte kan föreställa sig hur det har varit för mig och vice versa, men vi har båda varit nere på botten, och vi har tagit oss upp. 

Vi är lite trasiga och defekta. Men det är något som har stärkt vår vänskap oerhört mycket för vi båda vet hur viktigt det är att ha någon. 

Eftersom jag tidigare har förklarat för J hur jag fungerar så ser hon alla tecken på att jag inte mår bra just nu. På gott och ont. Det hade varit skönt att fly från det lite, äver om jag vet att det är det sämsta sättet att hantera det. Men om jag trott att jag ska få gå igenom det här själv så har jag uppenbarligen fel. Hennes förklaring när hon släpade upp mig ur sängen och matade mig idag var att om jag ändå bara ska ligga och må dåligt hela dagen så kunde jag alla fall flytta ut till soffan. Sen satt vi i soffan och kollade på serier hela dagen. Vi pratade inte om hur jag mår elle hur jag känner mig. För jag vill inte prata om det inte nu och hon kan, även om det är jobbigt, respektera det. 

Men det är jobbigt, det är klart att det är det. Jag kan se på henne att hon vill fråga, att hon vill veta. Men jag kan inte. Det är nästan det värsta med allt det här. För nu sitter jag här, och skriver allt jag behöver få ur mig till allmän beskådan. Medan jag inte kan berätta det för min bästa vän? 

Men ni kanske är bättre just nu. Ni känner mig inte. Jag känner inte er. 

Jag tänkte att det skulle bli ett kortare inlägg idag. Men tydligen var det mer än jag trodde som ville ut, ni får ursäkta om det på sina ställen blir lite osammanhängande. Jag är lite trött, trots att jag sov tills klockan närmade sig två. 

Och just det. Tack till Amanda som chockade mig när jag kollade bloggen tidigare idag och hade kommenterat, det var en liten ljuspunkt i allt som händer just nu.

Och glöm inte: Du är stark och Du är fantastisk!