Det här kommer att vara en blogg där jag skriver av mig, mest för att jag behöver ett forum där jag kan få ut allt, utan att någon vet vem jag är. Där ingen kan döma mig, och där ingen kan se mig. Och det här må vara mitt första inlägg, men det kommer att bli längt. Det är för mycket som vill ut så jag antar att jag bara låter händerna göra vad de vill och så får vi se vilka tangenter de väljer att trycka på.

Det här är en del av mig och en del av min historia. 

För några år sedan mådde jag dåligt, jag menar inte lite dåligt utan riktigt, riktigt dåligt. Jag har aldrig fått en diagnos som det så fint heter, för jag berättade aldrig för någon hur jag mådde, men hade jag träffat en psykolog hade de mest troligt kallat det en depression. Det var hemskt, varje dag var som att leva i ett mörker där all energi jag kunde uppbåda gick åt till att stå, gå och klistra på ett falskt leende. 

Depression... det är spännande med det ordet, för hur många gånger man än säger det så låter det som något som inte kunde hända mig. Jag hade vänner, min familj är fantastisk, jag hade det ju bra? Men det är inte något man kan styra. Det började som ett litet irriterande gnagande, sen växte det. Det var som att det mörka, jobbiga liksom åt upp mig inifrån. Men det var inte ens det jobbigaste. Det jobbigaste var att jag själv kunde känna hur inåtvänd jag blev, hur jag inte kunde prata med mina vänner för jag hade knappt orken till att stå upprätt. Jag klandrar ingen, jag hade inte heller velat umgås med mig när jag var sån. Så de försvann. En. Efter. En. Till slut var jag helt ensam och jag visste inte hur jag skulle överleva. Det gjorde så ont. Som om hela min existens värkte och det gick inte att komma därifrån. 

Jag vet inte hur många gånger jag har berättat det här sen jag började må bättre. Men det känns fortfarande som att jag inte riktigt kan berätta allt. Det finns två personer som jag har berättat allt för. Ända in i detalj hur nära det var att jag bara satte stopp för det. Hur hemskt det är att vara osynlig samtidigt som man bara vill skrika. Samtidigt som man bara vill att någon ska se en, bara lite, bara för att bekräfta att man fortfarande existerar och att mörkret inte har ätit upp en. 

Jag hade den turen då. Jag var 14 år gammal och vill dö. Jag hade burit runt på hela den tyngd det innebär i över ett år. Men då var det någon som såg mig. Jag brukar säga att hon räddade mig, hon skrattar åt mig, men för mig var det så det var. Jag vet inte om jag hade varit här nu om det inte var för henne, och jag vet säkert att jag inte hade varit samma person. Vi har inte så mycket kontakt längre, men jag vet att jag hade kunnat ringa henne mitt i natten och hon hade svarat.

Idag har jag vänner, även om jag bara har två personer som står mig riktigt nära. För, hur har man en nära relation till någon som inte förstår vad jag har gått igenom?

Jag träffade en kille för ett tag sedan. Jag hade varit intresserad av honom ett tag, men sen blev det inget och jag började gå vidare. Då blev han intresserad av mig. Jag tänkte att det kanske är rätt ändå, vem vet, det kanske är min tur att träffa någon?

Sen har mitt ementionella jag flippat ur. Eller ja, det har stängt av.

Jag får "blixtkänslor", jag vet inte något annat sätt att beskriva det. Jag blir arg fort, men det går över lika fort som det startade. Så är det med alla känslor, glad, ledsen, förälskad... Det är som att leva livet mitt i en ementionell rysk roulett. Men jag ser det lite som en biverkning av det jag har skrivit om högre upp. Det är så och det brukar inte vara ett problem.

Så den här killen. Jag ver nog kär, eller ja, blixtförälskad. Och nu känner jag ingenting. Och då menar jag inte att jag inte känner något för honom, även om jag förstås inte gör det heller.

Jag. Känner. INGENTING.

Jag är inte glad, jag är inte ledsen, jag är ingenting där emellan. 

Så nu pratar han om att bli tillsammans. Och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. För hur berättar jag att "jag har inga känslor för dig, eller ja, just nu har jag inga känslor över huvud taget så jag kan inte ens uppriktigt säga att jag är ledsen fast jag vet att jag sårar dig". Och ja, det är möjligt att jag känner något för honom när jag börjar känna igen. Men senast jag var sån här, det är fyra år sedan nu, blev jag sjukt självdestruktiv och för att jag inte ska hantera det på samma sätt den här gången måste jag lägga allt mitt fokus på mig. Och bara mig. Jag kan inte ha någon som väntar och tror att det kanske kommer att fungera sen. 

Det enda jag känner är den där lilla gnagande smärtan i bröstkorgen. Den där lilla fläcken av mörker jag aldrig kan bli av med. Och jag känner hur det försöker äta upp mig igen. 

Men jag tänker inte låta det. Inte den här gången. Jag har tagit mig upp från botten, och jag tänker aldrig falla så djupt igen. För jag vet att jag är starkare än så. för att jag är så stolt över hur långt jag har tagit mig från det. 

Men det finns alltid kvar. Och nu är det starkare än på länge.

Jag vet inte om någon kommer att läsa allt det här, jag hade förmodligen inte gjort det. 

Men om du har läst ända hit så har jag bara en till sak att säga i natt:

Tyck inte synd om mig, utan var stark, och glöm aldrig hur fantastisk du är. 

 

Amanda

3 november 2012 08:23

Du skrev jätte bra, jag läste hela din text och det är en svår tid! Jag kommer fortsätta läsa

http://Mandioo.bloggslatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ny natt, ingen sömn.  Jag trodde jag skulle få börja sova igen nu, nu när jag faktiskt har pratat med honom och förklarat att jag inte har de känslorna som krävs. Men ack vad fel man kan ha...  Jag trodde verkligen att det var vad som höll mig va...

Natten till idag kunde jag inte sova. Det är något nytt. När jag hamnar i en period där jag är nere är sova det enda jag brukar kunna göra. Men nu, nu låg jag vaken och vred mig i sängen fram till klockan 10.30 imorse. Jag vaknade igen vid 12, lyckad...

Ny natt. För mig är det alltid på natten jag mår som sämst. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att det är nu jag har som mest tid att tänka. Det är konstigt det där. Jag tycker att det är när jag tänker, och analyserar hur jag känner mig ...

Här är två låtar jag fullkomligt älskar med Sixx: AM, så jag tänte att jag skulle dela med mig lite. Hoppas ni gillar dem, även om ni säker har hört dem innan:  ...